Jag läser väldigt mycket böcker. Både på svenska och engelska. Jag föredrar att läsa böcker på deras ursprungsspråk, ja i alla fall engelska. I vissa fall slås jag av tanken att jag faktiskt skulle kunnat skriva boken bättre själv, vilket triggar mig och motiverar mig att skriva på.
Ett sådant exempel är Eldbunden av Ylva Lee Lindell. Visst, hvuudpersonen går på gymnasiet och språket i boken är således ungt, fyllt med slang och dylikt. Jag har inget emot slang, om det används på rätt sätt. Det är helt okej att använda det i dialoger, men i texten? Not so much. Speciellt inte när det inte är Mindra, huvudpersonen, som "talar". Jag menar, när karaktäreren är 40+ och det står kollar i texten istället för tittar, då blir jag lite irriterad. Det funkar bra när det är Mindra som sagt, men inte med någon annan berättarröst. Själva grundstoryn är jättebra, men den hade kunnat utvecklats till något mer, ännu bättre. Det kändes dessutom som att slutet kom för snabbt, utan en hel del frågor besvarades. Det blev för abrupt. Jag förstår att det kommer fler böcker i serien, men när sista delen av boken handlar om en resa till ett visst mål och sedan tar författaren inte upp någonting om detta mål eller personen de ska träffa, ja då känner man sig lite snuvad på konfekten.
Jag skriver mot en äldre publik och har således ett mognare språk. Jag skriver inte slang om tillfället inte specifikt kräver det. Jag skriver heller inte på dialekt. Det kanske gör mig lite tråkig och gammaldags, men det är så jag skriver och det är sådant jag tycker om att läsa. Jag kanske är lite pretentiös, men jag gillar faktiskt inte hur språket håller på att förslangas. Man ska inte skriva talspråk såvida det faktiskt inte är någon som pratar.
Mina karaktärer är oftast vuxna och det är den publiken jag vänder mig till också. Fantasystory är dock annorlunda, den börjar när huvudkaraktärerna är små och vi får följa dem tills de är runt 20. Alltså får jag anpassa mitt språk lite vart efter de växer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar