Camp NaNo-Vinnare!

Jag gjorde det! Målet var att hitta tillbaka till skrivandet och skriva eller jobba med texten varje dag. Och det gjorde jag, alla dagar utom en för jag var lite för ofokuserad efter kryssningen i veckan. Dock tog jag igen det under helgen då jag jobbade dubbelt upp. Det har stundtals gått riktigt bra med skrivandet, medan andra dagar varit jobbiga. Jag har inte hittat samma flow som jag brukar.

Nu fortsätter jag med Mia och Martins berättelse under maj och deltar i utmaningen #skrivstreak som går ut på att skriva en mening om dagen. Jag satsar på minst två kvartar om dagen istället, men helst fyra. Jag har bestämt mig för att inte skriva bokens händelser parallellt med Ett lyckligare slut som jag tänkte från början, utan den får helt enkelt ta vid där Ett lyckligare slut slutade, eller kanske något tidigare. Det jag tror gjort att jag låst mig i skrivandet är att jag försökt berätta Mia och Martins berättelse från att de träffas, det som man inte får läsa i Ett lyckligare slut. Det har dock gjort att jag helt låst mig vid vad som ska vara med och inte vara med, att inte upprepa vad som redan hänt igen. Så jag testar något nytt. Börjar senare i deras relation och jobbar vidare därifrån. 

I övrigt har jag fått hem mina fysiska exemplar av Ett lyckligare slut. Ett par kanske får följa med till Bollnäs Bokmässa i helgen, men annars får de inte träffa sina läsare förrän på släppfesten jag planerar att ha den 17 juni (boken släpps den 13 juni). Det är alltid lite magiskt att få hålla i sin bok för första gången. Jag har dessutom fått ljudfilerna till ljudboken och Katharina Cohen gör den verkligen rättvisa. 

Jag planerar att ta er med på en liten resa i in i arbetet bakom boken framöver. Det är ju ändå den bok jag arbetat längst med och lagt in väldigt mycket av mig själv i den. 

Rapport från camp nano

Hallå i stugorna. Hur har påsken varit? Vi har njutit av vårt första altanhäng för året. Så varmt i solen att vi kunde sitta i bara t-shirt ett tag. Vi har världens bästa baksida. Vi har sol större delen av dagen och en bit in på kvällen och det blir väldigt varmt där. Ibland lite för varmt. 

Hur går det i Camp NaNo då kanske du undrar, det var ju det jag skulle prata om. Jo, efter att ha haft svårt att komma igång med nya manuset börjar det nu släppa lite. Jag hade väldigt svårt att bestämma mig för vart jag skulle börja i berättelsen. Men så hade vi skrivträff med Nano-gänget på Discord i onsdags och då kom första meningen till mig. Redan nu har jag dock skrivit ett nytt första kapitel och kanske blir det fler eftersom jag kommer på saker jag vill ha med innan mina huvudkaraktärer träffas för första gången. Jag har inte helt klurat ut deras riktiga meet cute ännu, men jag vet från första boken att de har ett "moment" som Martin kallar det när han pratar med Daniel veckan efter. 

För att hitta alla de scener som är med i Ett lyckligare slut har jag läst igenom de sektioner där både Mia och Martin är med och delar jag tänker borde vara med i någon form i uppföljaren också. Sök-funktionen i word är guld värd sådana gånger. Även om jag jobbat mycket med vilka scener jag vill ha med och mina karaktärer så är ju inte allt planerat. Jag ser fram emot att lära känna Mia och Martin bättre och mer på djupet än det som kom fram i Ett lyckligare slut. 

Min skrivplats är preppad och dekorerad med inspirationsbilder i vanlig ordning. Så somriga och mysiga bilder och jag längtar till jag kommer till den delen av boken då det verkligen klickar mellan Mia och Martin. Däremot har jag ingen bra arbetstitel på den ännu så jag har inte lyckats göra ett omslag ännu. Äntligen börjar jag känna mig peppad att skriva mer och mer. 

Camp Nano - Intentioner

Så har Camp NaNo dragit igång. Jag hade egentligen inte tänkt att delta eftersom jag inte har något riktigt pågående projekt, utan bara i planeringsstadiet och snart redigeringsstadie. Men eftersom min skrivpaus blivit något längre än beräknat tänkte jag att jag kan använda camp till att komma tillbaka till ett regelbundet skrivande igen, oavsett om det är att redigera, läsa igenom eller skriva nytt. 

Februari och mars har liksom försvunnit i ett töcken av hög arbetsbelastning, förkylning och magsjuka gånger 3. För att inte tala om att fira en sjuåring. Januari var tre år lång, men sen sa det poff och det blev april. 😅

Det är inte bara löven som faller har åkt tillbaka till Seraf efter en förvånansvärt lätt redigeringsrunda. Jag ligger bra till med de projekt jag tänkt att arbeta med i år. Lite läskigt att majoriteten av det jag planerat i princip är klart och det är precis början av kvartal 2. Jag ska börja redigeringen av Vår i Bergsforsa (som än så länge är genomläst och rättstavad) och så ska jag börja skriva på fortsättningen av Ett lyckligare slut. 

Det är definitivt inte så att jag kommer gå sysslolös. Hur går det för er? 

Rapport från Camp Nano - del 1

Nu har Äktenskapspakten funnits ute i vida Sverige både som bok och ljudbok i två månader. Personer som jag inte känner har läst och lyssnat  min bok. Det är sjukt läskigt. På något sätt blottar man lite av sin själ varje gång man skriver något. För visst är det så att man lägger in lite självupplevda händelser, eller karaktärsdrag i varje karaktär eller berättelse man skriver. Jag kom in i en period där jag jämförde mig själv med alla andra författare jag följer på instagram. Det var intervjuer hit, BTJ-recensioner dit och en miljard följare på instagram och andra sociala medier. Jag har knappt fått in min bok på den lokala bokhandeln ännu. 

Dessutom bor alla så himla fint, välstädat och rymligt. Jag bor trångt, jobbar heltid, har tre ungar med massor av aktiviteter på kvällarna och knappt någon tid att städa. ;) 

Jag vet inte om jag drabbats lite av post-release blues eller så. Har känt mig lite nere och skör sedan januari (kan även vara post-Covid symptom) Trots att förlaget hörde av sig och berättade att de sparat en utgivningsplats åt mig till nästa höst eftersom de såg att jag börjat redigera "Höst i Bergsforsa". Fina ord och recensioner har även trillat in, men också de som inte varit fullt lika positiva. Och av någon anledning kan jag inte låta bli att läsa de som är mindre positiva. 

Som tur var börjar det släppa nu. Jag ser ljuset i tunneln, och börjar tycka det är kul att scrolla igenom instagram igen utan att bli avundsjuk. :P

Det är däremot att underbart att "stänga" in sig i Pensionat Skogsbrynets höstliga atmosfär, känna förälskelsen börja spira mellan mina två huvudkaraktärer som är så olika, men ändå lika. Det har gått lite segt eftersom jag bestämt mig för att skriva om början och ändra om lite i händelserna för att det ska bli ännu bättre i detta utkast. Jag vill ju ändå få med en del från mitt råmanus som jag tycker om, men kanske inte på samma ställe där det ligger i dagsläget. Jag intalar mig att det kommer bli bra och att förlaget tycker samma så att den kommer som bok nästa höst. Behöver bara en bättre titel. ;) 

Imorgon ska jag intervjuas av lokalpressen. Jag har fixat till i min skrivhörna eftersom de antagligen vill fota mig i denna lilla hörna. Bor man som vi i ett för litet radhus får man göra det bästa av situationen och mysa till en hall ovanför en trapp. Nackdelen är att allt ljud från nedervåningen hörs väldigt bra upp. ;) Det som har förändrats från bilden nedan är att lampan har bytts ut mot en med spottar istället.

Ny recension och liten uppdatering

Det var ett tag sedan någon recenserade Äktenskapspakten, men igår hörde min uni-kompis P-O av sig om att han lagt ut en på sin blogg. Det är alltid lite läskigt när någon man känner, som inte brukar läsa ens alster, läser. Och en man på det. ;) Även om jag kan tycka att boken kan rikta sig både till en kvinnlig och manlig publik, så är det nog mest mina närmast sörjande manliga vänner som läser för att stötta mig.  

Jag tackar ödmjukast alla som tagit sig tid att tycka till om min lilla bokbebis, det gör ens sköra författarego lite starkare. ;) (även om det finns de som varit mer negativa och som gott kunnat vara tysta istället. ;) ) 

Nu laddar jag för Bokskrivarfestival med Bokskrivarakademin imorgon och snart är det dags för Camp Nano. Då blir det att skriva om råmanuset till Höst i Bergsforsa (arbetstitel). Ni som följer mig på instagram fick se mig jobba med förberedelserna i söndags då jag vigde en hel dag till skrivandet (med vissa avbrott förstås). 

Ska du delta i Camp NaNo i år? 

Rapport från camp nano april 2020

För en vecka sedan ungefär började jag skriva ett inlägg här med rubriken "The struggle is real". Jag hade riktigt dålig självskrivkänsla och skrivtvivel å det grövsta. Det blir inte lättare när man jobbar hemma i rådande corona-tider och umgås med sina egna tankar hela dagarna, vill jag lova.

Pratade med en kär vän om det här med kreativitet och hur man blottar sin själ i det man gör, men det känns som att man inte får någon cred för det. Alla andras verk blir lyfta men inte ens eget. Jag skrev ett inlägg på Instagram om det och fick fina kommentarer från flera håll.

Sedan fick jag en lite hemlig spark i baken från ett oväntat håll och nu sitter jag här och redigerar min första NaNo jag skrev 2014 som blev klar under camp i juli förra året. Jag skrev i vild förtvivlan drygt 65 000 ord på 30 dagar. Nu redigerar jag den texten i lika rasande fart. Word kan inte ens köra sin vanliga stavningsprogram på grund av alla stavfel. Jag har alltså inte ens öppnat det här dokumentet sedan 30 juli förra året.

Visa det här inlägget på Instagram

Going rebel during #campnanowrimoapril2020 and started editing my nano 2014 project that I finally finished during camp last July. I think Daniel and Amanda deserves their happily ever after, and maybe, just maybe it'll be good enough to send to a publisher..

Ett inlägg delat av Maria Arell (@maria.arell.forfattare) 5 Apr 2020 kl. 3:19 PDT

Nu 30 sidor in med grovredigering inser jag att den inte alls är så kass som jag befarade. Nästan så att jag tycker att den är bra och jag ser fram emot att fortsätta läsa för att se vad som händer, även om jag vet vad som händer.

Dessutom skriver jag camp nano under tiden. Har lagt mig på ett realistiskt mål om 1000 ord per dag, och även den berättelse börjar arta sig riktigt bra. Som vanligt har jag inte panerat alltför mycket innan utan kör mycket på känsla, även om idén har legat och grott sedan i januari någon gång.

Here I go again...

Det blev ingen vinst i novelltävlingen för mig. Och inte heller blev det någon antologi, inte för nån. Nu kör vi nya tag. Efter att haft en skrivpaus sen camp NaNo april är jag nu igång igen och det känns rätt bra.

Nu har jag hittat två novelltävlingar till jag funderar på att vara med i och en av dem har deadline 29 juli. Jikes. Hur ska jag hinna? Nåväl 5000 ord är inte helt omöjligt, så jag försökte knåpa ihop något nu innan camp Nano Juli börjar. Den andra tävlingen har inte deadline förrän 1 december, så den måste jag inte skriva just precis nu, tack och lov.

I camp Nano har jag tänkt mig en paranormal ungdomsstory. Hittade en karaktär för ett par veckor sedan som har på grund av novelltävlingen fått hålla låg profil, men jag ser fram emot att lära känna henne bättre. Jag har tänkt mig ett mål på 20 000 ord i nanon den här gången. Det känns inte helt omöjligt, men det kanske blir lite tight, vi får se vad som händer helt enkelt.

Oavsett är det skönt att vara igång med skrivandet igen, och även om jag fått börja om på novellen, så har jag idéer och så länge jag bara tar mig tiden att skriva så kommer det nog gå bra.

Nu är det gjort

För några minuter sedan skickade jag in mitt bidrag till Mörkersdottirs novelltävling på temat folktro. Eek! Känns väldigt läskigt, samtidigt som jag vet att berättelsen inte kan bli bättre, tack vare mycket bra testläsare som kommit med kloka och braiga kommentarer och rättningar. Och slutet fick vara kvar som det var från början, trots att jag tvivlade lite på det.

Tack Melanie, Björn, Frida, Johanna, Emma, Sandra och Anneli för att ni ville läsa!

... And sent... #eek #competition #shortstory #writer #idobelieveinfairies #folklore #fantasy #hälsingeromance

Ett inlägg delat av Maria A (@arellskan) 29 Apr 2018 kl. 1:45 PDT

Nu ska jag bara få ändan ur och skriva mina nanoord. Det har ändå gått bra med Camp Nano. Alverna har betett sig hyfsat bra och jag har skrivit i princip varje dag, även om jag kanske inte alltid kommit upp i mina 500 ord. Bara att fortsätta med rutinen så att boken blir klar någon gång... :P

Ett skrivmål för året uppfyllt

Japp, jag skrev klart en novell i lördags. Lovade mig själv att bli klar redan i mars trots att deadline för novelltävlingen inte är förrän 1 maj. och jag klarade det. Om den behöver redigeras? Jojomän. Och det ska jag hinna med snart tänkte jag så att jag kan skicka iväg den för genomgång av utomstående.

Och så har jag satt igång med Camp Nano. Hade först satt ett mål om 25000 ord, men vi har mycket på jobbet nu och jag kommer vara borta en del och ha besök en helg så jag vet att jag inte kommer hinna utan att stressa ihjäl mig, så jag sänkte till 15000 och hoppas på det bästa. Får jag ned fler ord så är det bara bra.

Det är kul att umgås med mina alver igen efter att ha flirtat med den svenska folktron en sväng. :P

Det här med fokusen

Jag har lovat mig själv att skriva klart, i alla fall första utkasten, min fantasytrilogi i år. Jag har valt att fokusera på den. Men nu lockar min hjärna med en romance istället. Jag traskar runt med ett ständigt pirr i magen som karaktärerna delat med sig av. Snällt, men inte helt optimalt när jag inte alls har tid att jobba med dem just nu. Det vägrar de förstås att lyssna på och börjar hångla istället. Jag blir alldeles tokig. :P Min lösning blir att jobba med fantasyn först i minst 30 minuter och sedan unna mig tid med mina nyförälskingar. Det fungerar så där.

Annars tycker jag att jag håller vad jag lovat mig själv. Jag jobbar med texten varje dag i princip. Jag har börjat strukturera upp den och är nästan helt klar med tidsperspektivet i första boken. Jag vet vad som ska hända och längtar tills jag får börja skriva igen. Det är mycket spännande i slutet av boken och ett riktigt högt tempo.

Jag har gått igenom nästan hälften av det jag antecknat när jag läste igenom de 14 kapitel jag skrivit på bok ett. Det är mycket att arbeta med, men just nu fokuserar jag bara på att få in de ändringar jag är klar med och notera vad jag behöver jobba med när jag skrivit klart allt.

Det går framåt i alla fall, och det är huvudsaken. Kanske blir det så att jag skriver klart den under Camp NaNo i april. Inser att jag behöver den där pressen för att prestera ordentligt. Som sagt hälften är ju redan skrivet, så det är ju bara att fortsätta. :) 

Högt flygande mål

Jag vet, vi är redan i mitten av februari, men jag har inte riktigt kommit mig för att skriva ner mina skrivmål med året förrän den här månaden. Jag har gått runt och tänkt  på dem länge, däremot. Jag har bestämt mig för att 2018 är året då jag skriver klart min fantasytrilogi. Bok ett är halvfärdig, och nu i februari ska jag gå igenom det jag skrivit och redigera vart efter, sen är målet för mars-april att skriva klart den. Kan vara så att jag behöver camp Nano i april för att få den rätta knycken och röven ur, men det kan jag ta. Sen ska jag gå igenom bok 2 och få den presentabel. Under NaNoWriMo i november ska jag skriva bok 3.

Jag hoppas verkligen att jag tar mig i kragen och följer mitt "schema". Tycker att jag har kommit in i en bra rutin med att ta 30 min varje kväll där jag sitter och jobbar med texten. Kommer garanterat hinna gå igenom det jag hittills skrivit på bok 1 nu i februari och utföra ändringarna i dokumentet. Det känns bra att kunna bocka av det från mållistan.

Vad har ni för mål med skrivandet i år?

#winner #campnano2017

Igår gick jag äntligen i mål i Camp NaNo. Det satt långt inne trots att jag tyckte att mitt skrivmål var uppnåeligt. Och det hade det nog varit också om karaktärerna hade betett sig som jag ville. Istället har jag skrivit om början två gånger och fortsättningen en gång. Det blir kul och redigera det sen.

Jag inser att både storyn och karaktärerna mognat sedan jag jobbade med dem sist, och det har väl jag också, så att den ändras och utvecklas är ju inte så konstigt, men det vore ju lättare om det hände under redigeringen och inte under själva skrivandet av råmanuset.

Under skrivandets gång har jag tvivlat på historien, både en och tre gånger. Håller den verkligen? Är den intressant? Är jag tillräckligt bra för att skriva den? Nu när jag skrev om "början" tror jag det blir bättre dynamik i storyn i alla fall. Det blir inte fullt lika ångestfyllt och "whine-y och pine-y" som det varit nu. Men nu ska jag ta lite semester från den och bara skriva när andan faller på. Låta den vila lite innan jag sätter mig och försöker sammanfoga allt till ett. Det blir spännande.

Rapport från #CampNano dag 3

Ja, hej vad det går. Jag har lagt mig på ett mål som jag tror att jag kommer klara utan att skriva ihjäl mig. Jag jobbar ju trots allt heltid och har inte semester förrän 28 juli.

Som vanligt när jag börjar dyka ner i min text så känner jag det dåliga självförtroendet krypa sig på. Är det verkligen tillräckligt bra? Håller storyn? Eller snarare, kan jag göra storyn rätta? Blir det tillräckligt bra. Jag tycker ju idén är riktigt bra, jag gillar mina karaktärer, men ändå är jag osäker om jag kommer hålla ända fram till en hel bok. Som vanligt. Kanske är jag bättre på långnoveller?

Idag lyckades jag skriva nästan hela ordmålet på vägen till och från jobbet. Skönt att bara behöva renskriva när man kommer hem efter en heldag. Jag känner att jag har mycket att skriva, men är som sagt osäker på att det är tillräckligt. bra. Jag vet att jag inte borde börja med samvetskval och ångest redan nu, men jag har ju jobbat med de här karaktärerna i tre år, så jag känner dem rätt väl.

Nu har storyn tagit en annan vändning än förra gången då jag tyckte att det blev för glatt alldeles för snabbt. Mötet mellan mina huvudkaraktärer kommer komma lite senare och den kvinnliga är på väg att hitta tillbaka till sig själv, men är inte fullt där ännu. Mötet med den manliga välter omkull henne känslomässigt och så börjar det om igen. Jag känner att det känns mer trovärdigt än att hon ska börja må bättre för att hon träffa honom igen, det är ju bara töntigt när jag tänker efter. Jag gillar inte sådant sockersött och rakt fram mot lyckan. Det ska vara lite krokigt och några omvägar på resan dit.

Hur länge har jag sovit?

Jag vaknade imorse och det var plötsligt mitten av juni och avslutning i skolan för den äldsta. Vad hände, liksom? Har haft fullt upp med livet, antar jag. Skrivit när andan fallit på, inte riktigt hållit mig till mina teman inom skriv365, dessvärre. Men jag har skrivit och hängt med mina karaktärer i min Nano 2014 en hel del. Det känns bra.

Nu fick jag ett infall och bestämde att jag för första gången ska vara med i camp nanowrimo i juli. Det bästa är att man själv sätter sitt mål om hur mycket, lite eller ofta, man ska skriva. Mitt mål är att skriva 25k på mitt nanoprojekt från 2014 som jag skrivit ca 25k redan. Jag känner att jag måste få ändan ur och bli klar någon gång och jag vet hur bra jag arbetar under stress. Och det nano är den bästa typen av stress jag vet.

Är det någon annan som ska vara med? 

Andra roliga saker som hänt är att jag från slutet av augusti slipper pendla då jag fått nytt jobb här i stan. Om jag mot all förmodan skulle sakna pendlandet har jag tagit tjänstledigt under provanställningen så att jag har säkerheten att gå tillbaka till mitt nuvarande om det skulle krisa. Jag trivs ju grymt bra där jag är idag med, men pendlingen tar verkligen musten ur mig. Hur skönt det än är att ha över två timmars egentid varje dag på vägen till och från jobbet, så är det ovärt att gå upp klockan fem på morgonen och ändå inte vara hemma förrän halvsex-halvsju och behöva gå och lägga sig senast halvtio för att orka upp igen dagen efter.