Februari!

Äntligen är januari över. Kändes extra långt i år. Jag har jobbat med Mitt hjärtas omväg (ja, titeln är satt, det kanske jag har glömt att skriva här) och tidigare i veckan fick jag se omslaget och det är bara SÅ fint. Snart kommer jag dela med mig av det här och på sociala medier. Väntar bara på releasedatum och lite annat först.

Jag har även haft förmånen att få testläsa en skrivkompis roman något som var väldigt lärorikt. Vi har väldigt olika språkbruk och skriver inte alls i samma genre. Det är en fin linje med att ge konstruktiv kritik och vara elak, men jag hoppas att jag höll mig på rätt sida av den linjen och att det var nyttiga kommentarer och förslag jag kom med.

Jag har även anmält intresse till Hälsinglands bokmässa som går av stapeln i maj uppe i Hudiksvall. Det var länge sedan vi hade någon bokmässa här i närheten så det gäller att passa på när tillfälle ges.

När jag inte redigerat har jag lekt lite med mina alver och hittat ny inspiration till mitt fantasyepos, men samtidigt har jag drabbats av imposter syndrome och känt mig otillräckligt. Det är baksidan av att vara författare, man ser hela tiden alla andras framgångar, och känner sig hopplöst efter alla andra. Det är en svår balans. Hoppas att det blåser över snart. 

Ny månad, men samma mål ...

Jag kan inte fatta att det redan gått sex månader av det här året. Våren har swoshat förbi och vi är redan inne i högsommaren. Förra veckan tänkte jag mycket på vad jag redan åstadkommit, vad jag kunnat bocka av på min lista av mål för året och kom fram till att jag ligger rätt bra till, men så har jag ett relativt lugnt skrivår i år.

Jag har så klart saker att göra. Förutom den kontinuerliga marknadsföringen och hopp om att locka fler läsare så ska jag under juli börja omskrivningen av MHL. Jag håller på med en andra genomläsning nu, då jag mer konkret går in och redigerar med penna och färgkodning samt anteckningar om vad som behöver ändras. Jag har en rätt stor omskrivning framför mig som gäller mitten, men jag hoppas på att den ska gå rätt smidigt. Jag behöver tweaka en del i början också, få fram mer av deras osäkerheter och rädslor så man förstår deras agerande bättre och det inte bara blir en misskommunikations-trope, för det vill jag verkligen inte.

Det känns som om jag arbetat med det här projektet i en evighet, och ja, det är ju i alla fall över ett år sedan som jag började skriva på boken (eller egentligen flera år sedan, men långt innan bok ett blev antagen). Jag har velat fram och tillbaka över var jag ska börja deras berättelse, skrivit jag vet inte hur många börjor men inget har känts rätt, förrän jag gick tillbaka till min första instinkt, att börja totalt oväntat och helt olikt alla andra romanceböcker jag läst. Ni som följer mig på Instagram har nog läst om mina våndor lite titt som tätt.

Förutom redigering så leker jag lite med mina andra projekt, så som mitt fantasyepos som jag någon gång vill slutföra. Jag skickade en pitch till förlaget som ville ha en mer utförlig synopsis innan de kunde svara på om de ville ha den eller inte. Blev lite besviken över det, men ja, jag kan ju förstå att storyn kanske låter rätt generisk, men hade jag tagit tag i den då jag började skriva den för 10 år sedan hade det nog varit annorlunda. Nu är romantisk fantasy rätt utbrett och det finns många duktiga författare som skriver inom den. Så ja, jag får se om jag känner mig manad att fixa till det. 

Färdig!

 

Ett lyckligare slut seglade iväg till redaktören på SAGA sent igår kväll. Redan i lördags var jag klar med redigeringen, och firade det med bubbel. Jag visste redan då att jag ville gå igenom texten ännu en gång och lägga till lite mer skav för att förstärka vissa delar för läsaren. 

Stundtals under redigeringen har jag tyckt att texten är supertråkig och att det inte händer något. Tvivlet har funnits där och undran om hur i hela friden någon kunde anta detta skräp. Men så kom jag till slutet och jäklar, de sista kapitlen gör allt! Känslorna går verkligen att ta på. Och så påminner jag mig själv om att Saga inte skulle ge ut boken om de inte trodde på den. 

Slutsumman ord landade på 84869 ord. Manuset växte 2671 ord i den här versionen. Men så är det en mer komplex berättelse än Äktenskapspakten, och jag tycker varenda ord behövdes. 

I söndags firade jag ett år som utgiven författare. Jag hade tänkt att göra mer roliga saker på Sociala Medier, men gick all in för redigeringen för att hinna med innan deadline. Men en lycklig vinnare vann boken i min utlottning på Instagram. 

Förra veckan pratade jag även skrivande med Rebecka-ordern (en del av Odd Fellow-ordern). Nästan 50 kvinnor satt och lyssnade när jag svamlande berättade om mitt skrivande liv. Som tur var kändes det mer som att prata inför sina vänner än för vilt främmande människor. Det var en trygg miljö att prata i. 

Hej 2023!

Nu har vi kommit en bit in i januari. Mina mål är utstakade något sånär i alla fall. Första halvåret kommer gå åt till redigering. Jag ska också jobba mer med min marknadsföring hoppas på att nå lite mer framgång med att nå ut till mina läsare. Jag ska försöka få till ett mer regelbundet bloggande. Instagram i all ära, men man har bara bra så många tecken på sig. ;) Jag hoppas kunna följa upp vissa inlägg på Instagram med ett blogginlägg. Just nu jobbar jag på att hitta bra rutiner och tänk kring vad jag vill publicera, hur ofta och när. Det är inte lätt med den biten av författarskapet, men jag jobbar på för att hitta något hållbart som fungerar för mig. 

Tänk att Äktenskapspakten fyller ett år 29 januari, det känns helt främmande att den funnits i världen så länge. Det känns som bara igår jag fått ett ja från Seraf men det är ju två år sedan redan. Har du några förslag på hur jag ska fira? 

Ett lyckligare slut ska åter till redaktören sista januari så det är mitt fokus just nu. Jag jobbar lite annorlunda mot vad jag brukar. Jag läste igenom hela texten utan att göra kommentarer först, dels redaktörens kommentarer och även min lektörs kommentarer, sedan läser jag igenom igen och markerar mina egna ändringar. Jag gör det lite pö om pö så att jag inte hinner glömma bort vad det var jag tänkte med mina kommentarer. Det går riktigt bra so far. Dock börjar jag närma mig delen i boken som kräver mest omskrivning och tillägg. 

Jag har tack vare redaktören och my trusty testläsare tillika lektör Melanie lyckats tajta till texten ordentligt, fått bort en hel del upprepningar och onödiga småord. 

Resten av året då? Jo, jag räknar med att ha februari relativt ledigt, skrivmässigt, men jag är lite sugen på att doppa tårna i erotikgenren. Lite för att rensa paletten, så att säga. Jag har ett par idéer som legat och lurat i bakhuvudet ett tag som jag kanske kan få lufta i februari. 

Sedan blir det redigering igen. Denna gång av Det är inte bara löven som faller. Hoppas det går smidigt och snabbt. Enligt avtal ska den vara åter hos Seraf 1 maj. 

Antagligen kommer ELS för korr därikring eftersom den ska publiceras i slutet av juni. 

Sommaren ser just nu relativt lugn ut. Jag hoppas på att kunna komma ut och signera få lite mera, hitta någon kul marknad att hänga på i närområdet. Har du några tips? 

Sagan om Äktenskapspakten del 4 - Antagen och sen då?

I december 2020 blev jag officiellt en del av Seraf förlag. Ett förlag som jag länge tänt att jag skulle platsa hos, om jag bara skrev mer och längre fantastikberättelser. Det hade ju blivit mest noveller i den genren, och de bokprojekt jag haft var antingen historisk romance eller samtida, helt utan övernaturligheter (förutom en som aldrig verkar vilja bli klar). Det är inte så att jag saknar idéer, det är bara det att de sällan håller för en hel bok.

Men nu stod det i alla fall klart att Äktenskapspakten skulle bli bok. På riktigt. Hos ett traditionellt förlag. Sanslöst roligt och nästintill otroligt. 

Så var det dags att vänta igen. På redaktörsläsningen den här gången. Tro inte att bara för att du blivit antagen att allt är frid och fröjd, nej nej. Det är nu det riktiga arbetet börjar. Nervkittlande och fantastiskt, självklart. Eftersom de tackat nej till ELS, tänka jag, naiva lilla dåtidens jag, att det inte skulle bli så mycket att göra. Men så fel jag hade. 

I juni kom boken äntligen tillbaka till mig. Med massor av kommentarer och förslag. Inget konstigt, det var ju första genomgången. Evelina var för barnslig (duh, det är jag med), det finns inga riktiga konflikter (alla böcker behöver väl int det?), det går för lätt. Ja, ni hör ju. I mitt stilla sinne undrade jag hur de ens kunde anta manuset om det nu var så mycket som behövde göras. 😏 De tackade ju nej till ELS som jag egentligen tycker i grunden var mer genomarbetat (kanske för att jag arbetat med olika versionen av den storyn sedan 2014 om inte längre). 

Det är väl så det ska vara antar jag. Boken ska ju nu bli den bästa versionen av sig själv. Så det var bara att kämpa vidare. Och det tog tid. Flera vändor tillbaka till min fantastiska redaktör och en sväng hos testläsare när jag kände att jag inte fick till det svara, den stora konflikten som jag ville. Jag var till och med beredd på att slänga in en till karaktär bara för att. Nu i efterhand är jag glad att jag inte gjorde det, för det skulle inte bli samma bok då. Det hade blivit krystat och inte min bok. 

Jag gillar att skriva om det vardagliga, det som skaver ska vara relaterbart och något man kan känna igen sig i. Personligen kan jag tröttna på att varje kapitel i en bok slutar med ett stort bråk, ännu en intrig eller konflikt. Man kan ju bli matt för mindre och det är inte så jag skriver mina böcker. Men jag förstår att det inte kan gå hur lätt som helst heller, även om det i verkligheten kan vara så, så är det inte lika kul att läsa om, så klart, men med måtta. 

Det tog ett par månader att få till alla komponenter, ta bort vissa inslag, förstärka och skriva om andra. Otroligt lärorikt inför kommande bokprojekt. Vi jobbade fram ett omslag och pratade om bokboxar under tiden. Jag började bli mer aktiv på sociala medier och insåg att jag nog måste börja vänja mig vid att visa upp mitt ansikte också, och inte bara ta bilder på när jag skriver. 

Och nu, i fredags, landade det färdiga resultatet hemma hos mig. Men det får ni se mer om i nästa del. (ni som följer mig på instagram har så klart redan sett det. 😍) 

Sagan om Äktenskapspakten del 2 - Första redigeringsrundorna

Som jag skrev i första delen var jag inte alls inne på att redigera mitt råmanus redan under 2020. Självklart finns det alltid en tanke på att skicka till förlag, men det kändes avlägset. Så kom det ett mejl från Seraf förlag som i hemlighet letade nya författare inom genrerna feelgood och romance som de nu ville bredda sin utgivning med. De gillade min novell När ett stilla hjärta slår som är med i antologin Våreld och undrade om det inte var så att jag hade några manus på lut. 

Det var ju precis detta jag väntat på, och den här gången skulle jag inte låta chansen slinka mig ur händerna. Jag pitchade både ELS och Someday girl, som Äktenskapspakten fortfarande hette vid det här laget, och de ville läsa båda två. Det här var i april 2020 och jag hade redan börjat redigera ELS så jag fortsatte med den. ÄP gick jag igenom snabbt och rättade stavfel innan jag skickade ut den för en första genomläsning av testläsare. I den första vändan använde jag mig av Betareader och ett par skrivkompisar kikade igenom och gav sina åsikter om manuset. 

Omskrivning

Sedan var det dags att börja omskrivningen. Jag tycker att det är lättast att skriva om helt från början när jag går från råmanus till version två, men det krävdes ett par omstarter innan jag hittade rätt början. De första kapitlen kapades och sedan var det bara att köra på. Fylla ut och göra bättre enligt de första kommentarerna jag fått. 

Detta var första gången jag egentligen använde mig av testläsare och redigerade ett längre manus. Noveller är en helt annan sak och går knappt att jämföra och jag var verkligen orolig för att storyn skulle hålla hela vägen, även om jag älskade mina karaktärer så vet man ju aldrig om någon annan kommer göra det. Jag visste knappt ens vad jag själv skulle titta på och söka efter för att göra storyn bättre. 

Snart var jag redo att skicka ut till nya testläsare. Jag ett par som jag litar på i vått och torrt som alltid ger mig sin ärliga åsikt om det jag skrivit på ett bra sätt. Som fångar upp där det saknas stämning och vart jag behöver pusha mig längre. De låter mig inte komma undan med vad som helst. Det är den bästa sortens testläsare tycker jag. 

Jag hade inte ens en ordentlig titel förrän jag satt och spånade tillsammans med Melanie, en av mina trogna testläsare. Det tog många försök innan jag kände att jag hittade rätt. Det är knepigt med titlar, den ska ju spegla innehållet, men inte vara avslöjande. Äktenskapspakten blev perfekt till slut. 

Redigering

Sedan var det dags för genomgång tre då. På vägen har jag lärt mig att jag gärna skriver dialoger, men är dålig på setting och hur omgivningen ser ut. Jag är inte heller den som gärna avslöjar så mycket om mina karaktärers utseende. Det är något jag sedan dess tänkt på mer och mer. För varje manus jag skriver blir jag än bättre på att få med allt från början. 

Redan nu hade jag problem med "the moment of despair" eller "the black moment" som man "behöver". Det gick lite för lätt för mina karaktärer och även om jag tyckte jag fick till det tillräckligt så kommer vi återkomma till det i en senare blogg. 

Så här i efterhand ångrar jag att jag inte bloggade mer om processen när jag skrev boken, men jag hade väl inte en tanke på att den skulle bli något mer än ännu ett råmanus i byrålådan. Man glömmer så snabbt hur tankarna gick då, även om jag hittat anteckningar i diverse block och min Bullet Journal. Det finns nog en del inlägg på instagram också, men det är lite svårare att sålla igenom sina inlägg där än vad det är i en blogg där man kan söka på sin tagg eller årtal. Speciellt i denna som inte är så välanvänd. ;) 

Läs inte anteckningarna för noga om du inte vill ha spoilers...

Så i slutet av oktober 2020 var jag äntligen redo att skicka in manuset till förlaget. Under tiden hade jag fått lite feedback på ELS som jag skickat in i maj redan, men nu hade jag alltså skickat in mina första två färdigställda manus till förlag. 2020 var således ett väldigt produktivt år för mig, pandemin till trots. Jag fyllde 40, blev utgiven i två novellantologier, gjorde mitt första författarbesök och färdigställde två manus. Inte fy skam ändå. 

Visa detta inlägg på Instagram

Ett inlägg delat av Maria Arell (@maria.arell.forfattare)

Det här med redigering

Jag skrev ju råmanuset till ELS (vill inte avslöja titeln ännu) under camp nano förra året. Drygt 65 000 ord skrevs på 30 dagar och det märks att jag bara skrev allt som poppade upp i huvudet om jag inte kom på exakt vad jag ville skriva. Nedan mening är ett sådant exempel. Den manliga huvudkaraktären är på lunchdejt och hon äter lax. Vad han äter, ja...

Han tog en tugga av vad det nu är han äter och suckade när såsen smälte på tungan. Han kanske också äter lax förresten. 

Vad tror du att en marknadsstrateg som heter Daniel äter till lunch? Han dricker en öl till (lättöl kanske, men hon dricker vitt vin till sin lax, väldigt internationellt). Jag måste dessutom komma på vad bolaget han jobbar för heter. Det heter just nu xx & xx.

För övrigt gick jag med i Litterära konsulters påskutmaning för att få lite mer grund att stå på i mitt skrivande. De sänder live varje dag och ger en uppgifter att göra under hela påsken. Den utmaningen kommer jag använda till mitt pågående camp NaNo-projekt som går under arbetsnamnet Bröllopskoordintorn. Oerhört fantasifullt. ;)

Men glad påsk på er, stanna hemma, tvätta händerna och this too shall pass! Love ya!

Rapport från camp nano april 2020

För en vecka sedan ungefär började jag skriva ett inlägg här med rubriken "The struggle is real". Jag hade riktigt dålig självskrivkänsla och skrivtvivel å det grövsta. Det blir inte lättare när man jobbar hemma i rådande corona-tider och umgås med sina egna tankar hela dagarna, vill jag lova.

Pratade med en kär vän om det här med kreativitet och hur man blottar sin själ i det man gör, men det känns som att man inte får någon cred för det. Alla andras verk blir lyfta men inte ens eget. Jag skrev ett inlägg på Instagram om det och fick fina kommentarer från flera håll.

Sedan fick jag en lite hemlig spark i baken från ett oväntat håll och nu sitter jag här och redigerar min första NaNo jag skrev 2014 som blev klar under camp i juli förra året. Jag skrev i vild förtvivlan drygt 65 000 ord på 30 dagar. Nu redigerar jag den texten i lika rasande fart. Word kan inte ens köra sin vanliga stavningsprogram på grund av alla stavfel. Jag har alltså inte ens öppnat det här dokumentet sedan 30 juli förra året.

Visa det här inlägget på Instagram

Going rebel during #campnanowrimoapril2020 and started editing my nano 2014 project that I finally finished during camp last July. I think Daniel and Amanda deserves their happily ever after, and maybe, just maybe it'll be good enough to send to a publisher..

Ett inlägg delat av Maria Arell (@maria.arell.forfattare) 5 Apr 2020 kl. 3:19 PDT

Nu 30 sidor in med grovredigering inser jag att den inte alls är så kass som jag befarade. Nästan så att jag tycker att den är bra och jag ser fram emot att fortsätta läsa för att se vad som händer, även om jag vet vad som händer.

Dessutom skriver jag camp nano under tiden. Har lagt mig på ett realistiskt mål om 1000 ord per dag, och även den berättelse börjar arta sig riktigt bra. Som vanligt har jag inte panerat alltför mycket innan utan kör mycket på känsla, även om idén har legat och grott sedan i januari någon gång.

Post-Nano-ångest

Det är två dagar sen NaNo slutade för i år. Jag kom upp i mina 50000 ord redan den 28 november och hade därför två dagar på mig att bara skriva för nöjets skull. Eller, jag jagade ett slut. Men tävlingsinstinkten var borta. Drivet att skriva försvann i och med att jag nådde mina 50k. Sen i tisdags har jag skrivit sammanlagt 1500 ord bara. Det är ingenting i jämfört med hur mycket jag skrev under nano per dag.

En bråkdel av alla postitlappar
i mitt block

Jag har länge märkt att jag arbetar bäst under en viss press. En deadline, som inte jag satt, funkar jättebra. Ordsprintar i krig mot andra funkar superbra, även om kvalitén på texten inte blir den bästa, så får jag i alla fall ner orden i dokumentet. Det går ju inte att redigera en osynlig text som någon sa till mig häromdagen när jag ojade mig över hur dålig texten var. Poängen med NaNo är att skriva ett första utkast till en roman, något att bygga vidare på.

Att karaktärerna gjort myteri och struntat i det lilla jag planerat för dem, det är en annan sak. Det går att fixa till, men jag måste tro på idén jag hade från början. Eller i alla fall den modifierade, den som finns i dokumentet, som den utvecklades till. Jag måste sätta mig ner och sortera i texten, få den kronologisk. Den är nog mer kronologisk än mina tidigare texter i alla fall, det är ju bra. Jag har, jag vet inte hur många, PostIt-lappar med idéer, saker som måste kollas upp, karaktärer, bakgrundsstories och annat matnyttigt att gå igenom. Jag måste hitta efternamn till i princip alla mina karaktärer, vissa har inte ens namn.

Och ändå vet jag inte om det är värt att göra allt det här jobbet för jag ändå tycker att storyn är rätt kass...

Är det någon som har tips på en app eller program där man kan sätta upp ordmål för sig själv på samma sätt som nano? Som man uppdaterar varje dag och fyller i sina framsteg i? Jag är idel öra!

For English

Hitta rutiner

Känner att det är hög tid att jag hittar skrivrutiner nu när NaNoWriMo står för dörren. Man kan ju tycka att man har all tid i världen att skriva när man är hemma och är mammaledig, men det fungerar inte riktigt så. Speciellt inte nu när maken är hemma och sjukskriven för sin onda rygg och har varit så snart tre veckor. De få rutiner jag hade innan dess är som bortblåsta och vi har grottat ner oss i serien House. Något som fått mig att vilja skriva en sjukhusberättelse, men jag är för lat för att göra lämplig research. ;)

Något som jag lyckats med den senaste veckan är i alla fall att ta mig någon timme på morgonen, efter att jag lämnat de stora barnen på skola/förskola och innan den yngsta vaknar (fördelen med att vara två hemma är att man inte behöver väcka lillskrutt när man ska lämna syskonen), som är vigd åt skrivandet. Det är inte alltid det blir en timme, men oftast är Yrla pigg och glad efter morgonamningen så att hon sitter själv och leker ett tag och jag kan fortsätta med mitt.

Jag har fått en hel del gjort på detta sätt. Resten av dagen går åt att gosa och leka med lillfjös, hämta det stora, tvätta, städa och allt annat som har med markservicen att göra. Oftast hinner jag även får en stund på kvällen när barnen sover. Jag har varit mycket mer osocial den här mammaledigheten än vad jag varit med de andra två. Har inte lika nära till Öppna Förskolan nu, utan vi har haft några lekdejter och roat oss med långpromenader istället.

Nu ska jag fortsätta med redigerandet och planerandet. See ya!

For English

Sommarnovellen är klar!

För två veckor sedan kom novellen tillbaka från redaktören med kommentarer och tips inför redigeringen. Två veckor hade jag på mig att fixa till det. Jag blev glatt överraskad över att det inte var överdrivet mycket att ändra på, eller skriva om, eller ta bort för den delen. Och att hon faktiskt gillade den. Jag har en förkärlek för informationsdumpning och att skriva passivt. Så det fick jag jobba på. Sprinkla ut informationen jag ville ha med, och göra det hela mer aktivt. Inte helt lätt, men jag tror jag fick till det bra. Hann med att skicka ut texten till två beta-läsare också, som fick komma med kommentarer efter jag gjort det redaktören sagt åt mig att göra bara för att dubbelkolla så att texten var så bra som den någonsin kommer att kunna bli.

Redigering med en fyramånaders var rätt intressant, speciellt när hon inte alls ville ligga själv och roa sig i babygym eller babysitter. ;) Men det gav mig välbehövliga pauser i redigerandet så att jag inte överarbetade mig. 

Antologin ska publiceras 2 september om jag inte minns fel. :) Återkommer när jag vet mer! Nu ska jag återgå att hjälpa kollegan med hennes vampyrtext. 

Det här med redigering

Ja, det fortsätter jag med. Har egentligen ingen lust, men jag vet att jag måste. Om inte annat så för min egen skull. Jag har ju alla dessa ord som vill bli en sammanhängande story. Inser dock att jag har mycket att lära till nästa års NaNo. Struktur, struktur, planering och så lite mer struktur. Annars funkar det inte. Nu har jag en hög med scener som behöver sys ihop, och i vissa fall saknas hela sjok av berättelsen. Ingen som helst rim eller reson.

Att jag hellre skulle vilja skriva på mitt alvepos eller om min vampyr gör ju inte direkt saken bättre. Ett test av ett nytt skrivprogram kanske kunde hjälpa tänkte jag, och laddade hem testversionen av Scrivener igen. Fick ju halva priset när jag vann Nanon så jag tänkte ge Scrivener ett seriöst försök och se om det är värt att betala för. Det känns bra, ända nackdelen är att det vad jag kan se inte finns någon svensk ordbok, vilket gör att man ändå måste köra texten in word för att kolla stavning och grammatik.

Tur att jag har stöttning av några av de som jag skrev nanon med. Vi hänger fortfarande på nano-chatten och har startat ett post-nanogrupp på FB så vi kan peppa varandra med allt som behövs. Sådant gillar jag.

I övrigt rullar livet på. Har ledigt den här veckan, sen är det bara två månader kvar knappt att jobba innan det är dags för långledigt igen. ;) Magen växer och frodas. Hoppas på att få en snäll bebis som låter mig skriva så mycket jag hinner. :P

Äntligen klar!

Nu är novellen inskickad för sista gången till redaktörn. Så skönt att ha det gjort och slippa tänka på deadlines ett tag nu. Även om det är bra med deadlines så har jag märkt att det tillsammans med en del övertid på jobbet har gjort att jag inte riktigt mår som jag ska.

Nu kommer så klart nästa fundering, den här är ju på engelska, bör jag starta en mer internationell blogg? Eller ska jag börja skriva på engelska här? Lite knepigt är ju att bloggadressen är på svenska. För promos och eventuellt bloghop lär det bli i samband med utgivningen av antologin, det är jag realtivt säker på. Å andra sidan, hur mycket mer på engelska kommer jag att skriva? Det vet man ju inte... Kanske ska köra en kombo, flytta denna till en mer internationell adress och köra både svenska och engelska. Det kan funka.

Men nu ska jag faktiskta ta och lämna datorn och sätta mig med en bok istället. Ha en härlig söndag!

Då drar vi i gång nästa redigeringsrunda... eller prokrastinera mera

Då har novellen varit iväg hos två stycken "critique partners", och allt var inte superdåligt! Visst, saker berhöver ändras och läggas till, utökas och tas bort. Det hade jag väntat mig, men mitt dåliga självförtroende sa mig att det borde vara mer. Väldigt värdefull och lärorik feedback.

Och vad gör jag då, när resten av familjen är borta, solen har gått i moln och ingen tvingar mig av njuta av semester? Tror ni att jag redigerar? Nja, jag har öppnat dokumenten och sammanfogat med min originaltext. Sen har jag planterat om blommor, bakat fröknäcke, städat lite, tömt och fyllt diskmaskinen, druckit kaffe, hängt tvätt och tvättat, vandrat planlöst omkring och undrat vad jag ska ta mig till... Prokrastinering på hög nivå, med andra ord.

Kanske beror det på att deadlinen är för långt bort? Behöver den positiva stressen, det vet jag, men vore det inte bättre att ta tag i det nu, istället för att sitta sista kvällen och panikredigera?

Nä, man kanske skulle ta och vika lite tvätt eller städa lillfisans rum istället? :P

Redigering, visst älskar vi det?

Som ni vet skrev jag en novell till en antologi förut. På engelska dessutom. För någon vecka sedan kom den tillbaka från redaktören. "Rättad" och kommenterad. Vid första anblicken blev jag riktigt nedslagen. Hittade inte ett enda positivt ord, bara saker att ändra, flytta på, utveckla och ta bort. Rött, rött, rött... I helgen gick jag igenom kommentarerna igen, tog bort det som behövdes, rättade till och så vidare. En hel del upprepningar och onödiga dilaogtaggar försvann. Nu kändes det inte alls lika negativt som det gjorde vid första anblicken.

Redaktören gör det ju för att storyn ska bli så bra som den bara kan bli. Det var väldigt nyttigt, för trots att jag har haft genomläsare blir det inte alls lika bra som när någon helt utomstående gör det.  Alldeles nyss blev jag helt klar med själva rensningen och småändringar. Nu ska jag gå in på djupet och skriva om en hel scen, utöka slutet, flytta på bakgrundsinformation som bör stå tidigare i berättelsen och lägga till lite där det behövs.

Det känns bra. Jag är på banan igen och jag hatar inte storyn som jag gjorde vid ett tillfälle. Samtidigt skulle det varit roligt med att höra vad hon faktiskt tyckte VAR bra, inte för att hon skrev rent ut att det var dåligt, men ändå.

Detta var alltså mycket nyttigt och storyn kommer garanterat bli mycket bättre med de ändringar jag behöver göra. Jag får göra lite avkall på min normala skrivstil, men det är helt okej.

Första redigeringen klar

Ja, nu har jag gått igenom de första 12 färdigskrivan kapitlen i fantasystoryn och fört in ändringar och tillägg i respektive kapitel. Nu är det dags att föra samman dem igen till ett stort dokument och samtidigt läsa igenom igen. Man kan aldrig vara för noga när man redigerar, har jag hört.

Det har tillkommit en ny, kortare prolog, något till kapitel för det första var så enormt långt och massor av fler tillägg. Det känns bra. Ändå gnager självkritikern i mig på min axel och undrar om det är tillräckligt fantasy för att vara fantasy. Är mina alver tillräckligt övernaturliga? Behöver jag få in mer magi och ännu mer bakgrundsstory till elakingens motiv? Gah! Vad har jag gett mig in på?

På plussidan är att jag nu har över 100 likes på facebook. Bara det är en liten bedrift i sig. ;)