Sagan om Äktenskapspakten del 4 - Antagen och sen då?

I december 2020 blev jag officiellt en del av Seraf förlag. Ett förlag som jag länge tänt att jag skulle platsa hos, om jag bara skrev mer och längre fantastikberättelser. Det hade ju blivit mest noveller i den genren, och de bokprojekt jag haft var antingen historisk romance eller samtida, helt utan övernaturligheter (förutom en som aldrig verkar vilja bli klar). Det är inte så att jag saknar idéer, det är bara det att de sällan håller för en hel bok.

Men nu stod det i alla fall klart att Äktenskapspakten skulle bli bok. På riktigt. Hos ett traditionellt förlag. Sanslöst roligt och nästintill otroligt. 

Så var det dags att vänta igen. På redaktörsläsningen den här gången. Tro inte att bara för att du blivit antagen att allt är frid och fröjd, nej nej. Det är nu det riktiga arbetet börjar. Nervkittlande och fantastiskt, självklart. Eftersom de tackat nej till ELS, tänka jag, naiva lilla dåtidens jag, att det inte skulle bli så mycket att göra. Men så fel jag hade. 

I juni kom boken äntligen tillbaka till mig. Med massor av kommentarer och förslag. Inget konstigt, det var ju första genomgången. Evelina var för barnslig (duh, det är jag med), det finns inga riktiga konflikter (alla böcker behöver väl int det?), det går för lätt. Ja, ni hör ju. I mitt stilla sinne undrade jag hur de ens kunde anta manuset om det nu var så mycket som behövde göras. 😏 De tackade ju nej till ELS som jag egentligen tycker i grunden var mer genomarbetat (kanske för att jag arbetat med olika versionen av den storyn sedan 2014 om inte längre). 

Det är väl så det ska vara antar jag. Boken ska ju nu bli den bästa versionen av sig själv. Så det var bara att kämpa vidare. Och det tog tid. Flera vändor tillbaka till min fantastiska redaktör och en sväng hos testläsare när jag kände att jag inte fick till det svara, den stora konflikten som jag ville. Jag var till och med beredd på att slänga in en till karaktär bara för att. Nu i efterhand är jag glad att jag inte gjorde det, för det skulle inte bli samma bok då. Det hade blivit krystat och inte min bok. 

Jag gillar att skriva om det vardagliga, det som skaver ska vara relaterbart och något man kan känna igen sig i. Personligen kan jag tröttna på att varje kapitel i en bok slutar med ett stort bråk, ännu en intrig eller konflikt. Man kan ju bli matt för mindre och det är inte så jag skriver mina böcker. Men jag förstår att det inte kan gå hur lätt som helst heller, även om det i verkligheten kan vara så, så är det inte lika kul att läsa om, så klart, men med måtta. 

Det tog ett par månader att få till alla komponenter, ta bort vissa inslag, förstärka och skriva om andra. Otroligt lärorikt inför kommande bokprojekt. Vi jobbade fram ett omslag och pratade om bokboxar under tiden. Jag började bli mer aktiv på sociala medier och insåg att jag nog måste börja vänja mig vid att visa upp mitt ansikte också, och inte bara ta bilder på när jag skriver. 

Och nu, i fredags, landade det färdiga resultatet hemma hos mig. Men det får ni se mer om i nästa del. (ni som följer mig på instagram har så klart redan sett det. 😍) 

Sagan om Äktenskapspakten - del 3 - Väntans tider

Inga tider är väl som väntans tider. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge... Ja, ni känner väl till alla dessa ordspråk och idiom om "hur kul" det är att vänta på besked. Jag som bara skickat in noveller till tävlingar hade jag ingen aning om hur lång tid det kunde ta att få svar. Lite kommentarer fick jag rätt snabbt på ELS, och de var halvpositiva, men sedan var det tyst. 

Eftersom de "headhuntat" mig så att säga, tänkte man så klart att man hade halva inne, men vågade inte ta ut något i förskott. Jag var på det stora hela riktigt nöjd med båda manusen jag skickade till dem. ELS är lite mörkar och djupare, medan Äktenskapspakten är lättsammare. 

Vad gör man då av sin tid när man precis skickat in ett manus till förlag? Jag skrev nytt i november 2020 i väntan på svar. Den här gången möttes en rutinälskande, blazerklädd antikhandlare en bohemisk, halvvirrig kock och konstnär på ett pensionat i Bergsforsa. Ja, Bergsforsa kommer nog få vara skådeplats för en del manus framöver. "Bergsforsasviten", jo det låter det. ;) 

Sedan kom mejlet jag väntat på. Det tog inte så lång tid den här gången. Äktenskapspakten blev antagen medan ELS fick stå över i behov av mer redigering, men med en önskan om att få läsa igen. Men hurra liksom. Även om den ena blev refuserad så blev ju den andra antagen. Helt otroligt. Det boostade helt klart mitt skrivande då i november eftersom det var mitt i november som mejlet kom. 

Sen var det dags att vänta igen då. Inget var officiellt ännu, men jag berättade ändå för de närmsta, de som varit med på vägen mot utgivning. Jag ombads att skriva en presentation till hemsidan och skicka författarporträtt. Jag som hatar att vara med på bild. Pandemitidens hemarbete hade ju satt sina spår. Hur sminkade man sig? Vad är riktiga kläder? Som tur var har jag väldens bästa kompis som sätter sig i Zoe:n och kör de nio milen från Järvsö för att knäppa bilder på mig under en lunchtimme.En av den finaste, frostigaste dagarna i november (om jag minns rätt). Att försöka vara naturlig framför kameran och samtidigt ha ens snoriga fyraåring klängades i hasorna var inte helt lätt, men vi fick till det till slut.  Mer tack vare hennes skicklighet än mitt fejs. 

I nästa del får ni läsa om vad som hände sen. The big reveal. ;) 

Sagan om Äktenskapspakten del 2 - Första redigeringsrundorna

Som jag skrev i första delen var jag inte alls inne på att redigera mitt råmanus redan under 2020. Självklart finns det alltid en tanke på att skicka till förlag, men det kändes avlägset. Så kom det ett mejl från Seraf förlag som i hemlighet letade nya författare inom genrerna feelgood och romance som de nu ville bredda sin utgivning med. De gillade min novell När ett stilla hjärta slår som är med i antologin Våreld och undrade om det inte var så att jag hade några manus på lut. 

Det var ju precis detta jag väntat på, och den här gången skulle jag inte låta chansen slinka mig ur händerna. Jag pitchade både ELS och Someday girl, som Äktenskapspakten fortfarande hette vid det här laget, och de ville läsa båda två. Det här var i april 2020 och jag hade redan börjat redigera ELS så jag fortsatte med den. ÄP gick jag igenom snabbt och rättade stavfel innan jag skickade ut den för en första genomläsning av testläsare. I den första vändan använde jag mig av Betareader och ett par skrivkompisar kikade igenom och gav sina åsikter om manuset. 

Omskrivning

Sedan var det dags att börja omskrivningen. Jag tycker att det är lättast att skriva om helt från början när jag går från råmanus till version två, men det krävdes ett par omstarter innan jag hittade rätt början. De första kapitlen kapades och sedan var det bara att köra på. Fylla ut och göra bättre enligt de första kommentarerna jag fått. 

Detta var första gången jag egentligen använde mig av testläsare och redigerade ett längre manus. Noveller är en helt annan sak och går knappt att jämföra och jag var verkligen orolig för att storyn skulle hålla hela vägen, även om jag älskade mina karaktärer så vet man ju aldrig om någon annan kommer göra det. Jag visste knappt ens vad jag själv skulle titta på och söka efter för att göra storyn bättre. 

Snart var jag redo att skicka ut till nya testläsare. Jag ett par som jag litar på i vått och torrt som alltid ger mig sin ärliga åsikt om det jag skrivit på ett bra sätt. Som fångar upp där det saknas stämning och vart jag behöver pusha mig längre. De låter mig inte komma undan med vad som helst. Det är den bästa sortens testläsare tycker jag. 

Jag hade inte ens en ordentlig titel förrän jag satt och spånade tillsammans med Melanie, en av mina trogna testläsare. Det tog många försök innan jag kände att jag hittade rätt. Det är knepigt med titlar, den ska ju spegla innehållet, men inte vara avslöjande. Äktenskapspakten blev perfekt till slut. 

Redigering

Sedan var det dags för genomgång tre då. På vägen har jag lärt mig att jag gärna skriver dialoger, men är dålig på setting och hur omgivningen ser ut. Jag är inte heller den som gärna avslöjar så mycket om mina karaktärers utseende. Det är något jag sedan dess tänkt på mer och mer. För varje manus jag skriver blir jag än bättre på att få med allt från början. 

Redan nu hade jag problem med "the moment of despair" eller "the black moment" som man "behöver". Det gick lite för lätt för mina karaktärer och även om jag tyckte jag fick till det tillräckligt så kommer vi återkomma till det i en senare blogg. 

Så här i efterhand ångrar jag att jag inte bloggade mer om processen när jag skrev boken, men jag hade väl inte en tanke på att den skulle bli något mer än ännu ett råmanus i byrålådan. Man glömmer så snabbt hur tankarna gick då, även om jag hittat anteckningar i diverse block och min Bullet Journal. Det finns nog en del inlägg på instagram också, men det är lite svårare att sålla igenom sina inlägg där än vad det är i en blogg där man kan söka på sin tagg eller årtal. Speciellt i denna som inte är så välanvänd. ;) 

Läs inte anteckningarna för noga om du inte vill ha spoilers...

Så i slutet av oktober 2020 var jag äntligen redo att skicka in manuset till förlaget. Under tiden hade jag fått lite feedback på ELS som jag skickat in i maj redan, men nu hade jag alltså skickat in mina första två färdigställda manus till förlag. 2020 var således ett väldigt produktivt år för mig, pandemin till trots. Jag fyllde 40, blev utgiven i två novellantologier, gjorde mitt första författarbesök och färdigställde två manus. Inte fy skam ändå. 

Visa detta inlägg på Instagram

Ett inlägg delat av Maria Arell (@maria.arell.forfattare)

Sagan om #äktenskapspakten del 1 - NaNoWriMo 2019

Det var så här det började

 

Jag hade bestämt mig för att vara med i NaNoWriMo för sjunde året i rad och hade en vag idé om vad jag ville skriva om. Jag är inte så mycket för planerande, men lite hum om mina karaktärer och premissen för storyn behöver jag ändå ha. Eftersom jag skriver romance vet jag så klart hur det kommer sluta, men vägen dit är oftast dold i skuggorna när jag skriver första meningen. 

Så här i efterhand vet jag inte vilken som var första meningen. Jag vet att jag började storyn i nutid, men kände att jag behövde skriva ned vad som hade hänt då, och skrev därför tre kapitel prolog. Dessa finns inte med i slutversionen, men de var välbehövliga för berättelsen. Om jag inte missminner mig börjar det faktiskt med att Evelina, en av huvudkaraktärerna, vaknar. Kardinalfel, jag vet. Det är inte heller med i den slutgiltiga versionen. 

I alla fall, så hade jag två barndomsvänner som slöt en pakt den dagen då Evelina fyllde 18 och nu var det dags att casha in på den pakten. Lite så tänkte jag när jag började (i alla fall om man får tro vad jag skrev som sammanfattning på NaNoWriMos sida. ;) ). Jag ville också leka med de typiska manliga och kvinnliga rollerna, utmana normen lite. 

Äktenskapspakten, eller Someday girl, som den hette då, grundade sig i en idé jag haft till en novell om en kvinnlig mekaniker som hela tiden sköt allt på framtiden. Så när hennes barndomsvän återvänder med trasig bil till hemorten blir det så klart till hennes verkstad som den bärgas. Det är underligt, det där med idéer, hur de kan ligga och marinera i flera år innan de plötsligt poppar upp igen, men i en annan skepnad. 

Adam, med sitt mer världsvana sätt efter att ha bott i Stockholm ett tiotal år, klär sig i välskräddade kläder. Evelina, åter tillbaka på hemorten, min påhittade hälsingeort, Bergsforsa, spenderar större delen av sina dagar i overall och under karossen på bilar. 

En månad senare hade jag skrivit 53 363 ord och jag hade ett råmanus. Ett av de få jag faktiskt skrivit från början till slut, i relativt kronologisk ordning. Jag måste tacka det underbara communityt som finns på Nano Sweden Elsewhere. Vilken peppning de har varit genom hela den här resan. Våra MLs är fantastiska med sina hejarop, onlineträffar och liknande (ännu har jag inte kommit i väg på en fysisk träff trots att jag deltagit sedan 2014). 

Trots att jag var nöjd på det stora hela, hade jag just då ingen tanke på utgivning. Jag hade fullt upp med utgivning som en av redaktörerna för litteraturföreningen Hälsingesagors antologi Hälsingesagor om älvor, kanoter och magiska ting som släpptes i slutet av mars 2020 samt att se fram emot släppet av Seraf förlags antologi Våreld som kom ut 14 februari 2020 där jag har med novellen "När ett stilla hjärta slår". 

Men hur kommer det då sig att det blev utgivning till slut? Det får du läsa om i nästa del.