Nu har Äktenskapspakten funnits ute i vida Sverige både som bok och ljudbok i två månader. Personer som jag inte känner har läst och lyssnat min bok. Det är sjukt läskigt. På något sätt blottar man lite av sin själ varje gång man skriver något. För visst är det så att man lägger in lite självupplevda händelser, eller karaktärsdrag i varje karaktär eller berättelse man skriver. Jag kom in i en period där jag jämförde mig själv med alla andra författare jag följer på instagram. Det var intervjuer hit, BTJ-recensioner dit och en miljard följare på instagram och andra sociala medier. Jag har knappt fått in min bok på den lokala bokhandeln ännu.
Dessutom bor alla så himla fint, välstädat och rymligt. Jag bor trångt, jobbar heltid, har tre ungar med massor av aktiviteter på kvällarna och knappt någon tid att städa. ;)
Som tur var börjar det släppa nu. Jag ser ljuset i tunneln, och börjar tycka det är kul att scrolla igenom instagram igen utan att bli avundsjuk. :P
Det är däremot att underbart att "stänga" in sig i Pensionat Skogsbrynets höstliga atmosfär, känna förälskelsen börja spira mellan mina två huvudkaraktärer som är så olika, men ändå lika. Det har gått lite segt eftersom jag bestämt mig för att skriva om början och ändra om lite i händelserna för att det ska bli ännu bättre i detta utkast. Jag vill ju ändå få med en del från mitt råmanus som jag tycker om, men kanske inte på samma ställe där det ligger i dagsläget. Jag intalar mig att det kommer bli bra och att förlaget tycker samma så att den kommer som bok nästa höst. Behöver bara en bättre titel. ;)
Imorgon ska jag intervjuas av lokalpressen. Jag har fixat till i min skrivhörna eftersom de antagligen vill fota mig i denna lilla hörna. Bor man som vi i ett för litet radhus får man göra det bästa av situationen och mysa till en hall ovanför en trapp. Nackdelen är att allt ljud från nedervåningen hörs väldigt bra upp. ;) Det som har förändrats från bilden nedan är att lampan har bytts ut mot en med spottar istället.
