Sagan om Äktenskapspakten del 4 - Antagen och sen då?

I december 2020 blev jag officiellt en del av Seraf förlag. Ett förlag som jag länge tänt att jag skulle platsa hos, om jag bara skrev mer och längre fantastikberättelser. Det hade ju blivit mest noveller i den genren, och de bokprojekt jag haft var antingen historisk romance eller samtida, helt utan övernaturligheter (förutom en som aldrig verkar vilja bli klar). Det är inte så att jag saknar idéer, det är bara det att de sällan håller för en hel bok.

Men nu stod det i alla fall klart att Äktenskapspakten skulle bli bok. På riktigt. Hos ett traditionellt förlag. Sanslöst roligt och nästintill otroligt. 

Så var det dags att vänta igen. På redaktörsläsningen den här gången. Tro inte att bara för att du blivit antagen att allt är frid och fröjd, nej nej. Det är nu det riktiga arbetet börjar. Nervkittlande och fantastiskt, självklart. Eftersom de tackat nej till ELS, tänka jag, naiva lilla dåtidens jag, att det inte skulle bli så mycket att göra. Men så fel jag hade. 

I juni kom boken äntligen tillbaka till mig. Med massor av kommentarer och förslag. Inget konstigt, det var ju första genomgången. Evelina var för barnslig (duh, det är jag med), det finns inga riktiga konflikter (alla böcker behöver väl int det?), det går för lätt. Ja, ni hör ju. I mitt stilla sinne undrade jag hur de ens kunde anta manuset om det nu var så mycket som behövde göras. 😏 De tackade ju nej till ELS som jag egentligen tycker i grunden var mer genomarbetat (kanske för att jag arbetat med olika versionen av den storyn sedan 2014 om inte längre). 

Det är väl så det ska vara antar jag. Boken ska ju nu bli den bästa versionen av sig själv. Så det var bara att kämpa vidare. Och det tog tid. Flera vändor tillbaka till min fantastiska redaktör och en sväng hos testläsare när jag kände att jag inte fick till det svara, den stora konflikten som jag ville. Jag var till och med beredd på att slänga in en till karaktär bara för att. Nu i efterhand är jag glad att jag inte gjorde det, för det skulle inte bli samma bok då. Det hade blivit krystat och inte min bok. 

Jag gillar att skriva om det vardagliga, det som skaver ska vara relaterbart och något man kan känna igen sig i. Personligen kan jag tröttna på att varje kapitel i en bok slutar med ett stort bråk, ännu en intrig eller konflikt. Man kan ju bli matt för mindre och det är inte så jag skriver mina böcker. Men jag förstår att det inte kan gå hur lätt som helst heller, även om det i verkligheten kan vara så, så är det inte lika kul att läsa om, så klart, men med måtta. 

Det tog ett par månader att få till alla komponenter, ta bort vissa inslag, förstärka och skriva om andra. Otroligt lärorikt inför kommande bokprojekt. Vi jobbade fram ett omslag och pratade om bokboxar under tiden. Jag började bli mer aktiv på sociala medier och insåg att jag nog måste börja vänja mig vid att visa upp mitt ansikte också, och inte bara ta bilder på när jag skriver. 

Och nu, i fredags, landade det färdiga resultatet hemma hos mig. Men det får ni se mer om i nästa del. (ni som följer mig på instagram har så klart redan sett det. 😍)