Inga tider är väl som väntans tider. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge... Ja, ni känner väl till alla dessa ordspråk och idiom om "hur kul" det är att vänta på besked. Jag som bara skickat in noveller till tävlingar hade jag ingen aning om hur lång tid det kunde ta att få svar. Lite kommentarer fick jag rätt snabbt på ELS, och de var halvpositiva, men sedan var det tyst.
Eftersom de "headhuntat" mig så att säga, tänkte man så klart att man hade halva inne, men vågade inte ta ut något i förskott. Jag var på det stora hela riktigt nöjd med båda manusen jag skickade till dem. ELS är lite mörkar och djupare, medan Äktenskapspakten är lättsammare.
Vad gör man då av sin tid när man precis skickat in ett manus till förlag? Jag skrev nytt i november 2020 i väntan på svar. Den här gången möttes en rutinälskande, blazerklädd antikhandlare en bohemisk, halvvirrig kock och konstnär på ett pensionat i Bergsforsa. Ja, Bergsforsa kommer nog få vara skådeplats för en del manus framöver. "Bergsforsasviten", jo det låter det. ;)
Sen var det dags att vänta igen då. Inget var officiellt ännu, men jag berättade ändå för de närmsta, de som varit med på vägen mot utgivning. Jag ombads att skriva en presentation till hemsidan och skicka författarporträtt. Jag som hatar att vara med på bild. Pandemitidens hemarbete hade ju satt sina spår. Hur sminkade man sig? Vad är riktiga kläder? Som tur var har jag väldens bästa kompis som sätter sig i Zoe:n och kör de nio milen från Järvsö för att knäppa bilder på mig under en lunchtimme.En av den finaste, frostigaste dagarna i november (om jag minns rätt). Att försöka vara naturlig framför kameran och samtidigt ha ens snoriga fyraåring klängades i hasorna var inte helt lätt, men vi fick till det till slut. Mer tack vare hennes skicklighet än mitt fejs.
I nästa del får ni läsa om vad som hände sen. The big reveal. ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar